Jag har en guldfisk som bor i mitt huvud.
Den hjälper mig att katalogisera viktig information, som t.ex. folks födelsedagar, muntligt avtalade tider, namn på geografiksa platser, samt fotstegen i jive-dans.
Jag misstänker dock att dess minneskapacitet på sista tiden har blivit överbelastad av mantrat "nycklar, plånbok, mobil, ipod, lunch, macbook!".
Vanligtvis kompletteras ovanstående mantra med konstaterandet "Hmmm, jag behöver i denna situation inte lunch."
Hursomhelst! Jag bloggade innan idag om den förfärliga händelsen att min cykel blivit stulen. Detta konstaterande drog jag av det faktum att den inte stod nere på gården där den brukar stå, och att flera av de cyklarna som stod där saknade däck.
Guldfisken upplyste mig om att den inte visste var min cykel var, men hade en vag känsla av att den vetat det, och att denna plats inte var på min gård. Eftersom guldfisken är en guldfisk och således helt saknar trovärdighet avfärdade jag dess vaga känsla som oseriöst trams.
Jag försökte mig istället på att ha en melankolisk dålig dag då allt gick fel.
Fast det gick inte, för jag hade trots alla missöden en massa inre livsglädje, och sedan hittade jag den jäkla cykeln. :)
Den stod parkerad utanför Mobilia, där jag lämnat den häromdagen för att handla 15 kilo sockerbaserade produkter inför en mysig tebjudning. Tydligen hade jag nog att tänka på för att glömma bort det faktum att jag använt cykeln som transportmedel, och inte mina nya snygga skor.
Så kan det gå.
Jävla guldfisk.
